NATHALIA EDENMONT

ARTICLES

IMMORTAL
Niklas Östlind, 2006

Publicerat i: Wetterling Gallery, Nathalia Edenmont, Immortal, utställningskatalog

Omslutna av ozonlagrets skyddande skikt lever på jorden växter och varelser i ett intrikat system av ömsesidigt beroende. Naturen – som allt detta brukar kallas – uppvisar en slösande mångfald och variationerna ger intryck av att vara oändliga. En av alla de märkliga arter som evolutionen frambringat är fjärilen. I konstens och litteraturens värld har den länge utgjort ett motiv som tjänat både symboliska och dekorativa syften. Ofta har vingarna fångat människors intresse, vilket inte förvånar om man betänker deras som regel iögonenfallande skönhet.
Fjärilsvingar utgör på ett högst konkret sätt materialet i Nathalia Edenmonts senaste serie och därigenom lägger hon ytterligare en dimension till sitt arbete i vilket naturen spelar en framträdande roll.
Av vingar från exotiska fjärilssorter har hon skapat juvelliknande objekt, vilka fotograferats med storformatskamera, för att sedan framställas i bilder av monumentala mått i jämförelse med objektens verkliga storlek. Denna skalförskjutning är viktig för bildernas uttryck. Det som annars är svårt för ögat att uppfatta synliggörs här med en närmast overklig detaljrikedom och skärpa: tydligt framträder till exempel vingarnas tunnhet och det fina färgstoff som de är belagda med, vilket skänker motivet en taktil kvalitet av ett speciellt slag. Minnet av fjärilsvingars känslighet för beröring – hur fingertopparna färgas när man tar i dem – blandas med upplevelsen av den hårda och närmast emaljartade lyster som kommer av fotografiernas blanka yta. Dessa två motsägelsefulla intryck gör betraktandet av verken till en mångbottnad erfarenhet. Fjärilarnas mönster och färger tjänar bland annat syftet att dölja.

Sittandes på en stam eller i ett buskage kan de helt smälta in i lövverkets eller barkens utseende och därigenom bli ett med omgivningen. Men de starka pigmenten kan också ha en avskräckande verkan på fåglar och andra insektsätande djur, eftersom färgernas och mönstrens signaleffekter väcker oro. I det första fallet finns en intressant rörelse mellan fauna och flora – ett djur som i så hög grad liknar växter att det tycks bli något annat än vad det faktiskt är. Nathalia Edenmont gestaltar denna förvandling när hon avbildar växter vars blad inte längre ingår i fotosyntesens livgivande process, utan är delar från djurriket. Att liv och död här inte går att skilja åt bidrar till bildernas på samma gång vackra och makabra karaktär. I andra verk i samma serie har reptiler försetts med fjärilsvingar; deras förändrade utseende placerar ödlorna och ormarna i den kategori av varelser som utgörs av mytologins bevingade monster.

Inom den zoologiska taxonomin fångas fjärilar som därefter spetsas på nålar och ordnas efter arter och familjer. Man kan fortfarande – på naturhistoriska museer som ännu inte hunnit möblera om efter andra ideal än den positivistiska vetenskapssyn som i grunden styrt många institutioners samlingar – studera rader av montrar fyllda med exemplar från världens alla hörn. Denna presentationsform har dock blivit alltmer sällsynt; och när man möter den framstår den mer som en bild av ett historiskt fenomen än ett uppvisande av insekter. Systematisering är ett framträdande drag också i Nathalia Edenmonts fjärilsbilder även om ordningen är av ett helt annat slag. Den har mer att göra med den tidigare nämnda mönster- och signaleffekt som de tropiska fjärilarna ofta har. Genom att lägga vinge till vinge i olika konstellationer skapar hon med hjälp av deras teckning nya och komplexa mönster. De kan vara emblematiska, rent av heraldiska, i sin grafiska pregnans och praktfullhet, men också småmönstrade och eleganta på ett sätt som för tankarna till kravatter burna av dandys i förra sekelskiftets metropoler. Med dessa utpräglade esteter delar hon ett spänningsfyllt förhållande till det naturliga (eller snarare det som tillskrivs denna egenskap). Naturen är här inte en självskriven norm, utan man strävar efter att förädla den för att – i en ökande grad av förfining – närma sig det artificiellas höjder. Från den estetiska rörelsen strålar en kylig sensualitet. I Nathalia Edenmonts fall blir denna sofistikerade hållning tydlig om man ställer hennes nya fotografier mot en av de starkaste symboliska betydelserna hos fjärilen. Den är med sina vingars fladdrande rörelser sinnebilden för frihet och flykt, men i dessa bilder har vingarna skrivits in i en ordning från vilka de aldrig befrias. Det är inte särskilt tilltalande, men både förföriskt och djupt fascinerande.


︎︎︎

IMMORTAL
Niklas Östlind, 2006
Publicerat i: Wetterling Gallery, Nathalia Edenmont, Immortal, utställningskatalog



Omslutna av ozonlagrets skyddande skikt lever på jorden växter och varelser i ett intrikat system av ömsesidigt beroende. Naturen – som allt detta brukar kallas – uppvisar en slösande mångfald och variationerna ger intryck av att vara oändliga. En av alla de märkliga arter som evolutionen frambringat är fjärilen. I konstens och litteraturens värld har den länge utgjort ett motiv som tjänat både symboliska och dekorativa syften. Ofta har vingarna fångat människors intresse, vilket inte förvånar om man betänker deras som regel iögonenfallande skönhet.
Fjärilsvingar utgör på ett högst konkret sätt materialet i Nathalia Edenmonts senaste serie och därigenom lägger hon ytterligare en dimension till sitt arbete i vilket naturen spelar en framträdande roll.
Av vingar från exotiska fjärilssorter har hon skapat juvelliknande objekt, vilka fotograferats med storformatskamera, för att sedan framställas i bilder av monumentala mått i jämförelse med objektens verkliga storlek. Denna skalförskjutning är viktig för bildernas uttryck. Det som annars är svårt för ögat att uppfatta synliggörs här med en närmast overklig detaljrikedom och skärpa: tydligt framträder till exempel vingarnas tunnhet och det fina färgstoff som de är belagda med, vilket skänker motivet en taktil kvalitet av ett speciellt slag. Minnet av fjärilsvingars känslighet för beröring – hur fingertopparna färgas när man tar i dem – blandas med upplevelsen av den hårda och närmast emaljartade lyster som kommer av fotografiernas blanka yta. Dessa två motsägelsefulla intryck gör betraktandet av verken till en mångbottnad erfarenhet. Fjärilarnas mönster och färger tjänar bland annat syftet att dölja.

Sittandes på en stam eller i ett buskage kan de helt smälta in i lövverkets eller barkens utseende och därigenom bli ett med omgivningen. Men de starka pigmenten kan också ha en avskräckande verkan på fåglar och andra insektsätande djur, eftersom färgernas och mönstrens signaleffekter väcker oro. I det första fallet finns en intressant rörelse mellan fauna och flora – ett djur som i så hög grad liknar växter att det tycks bli något annat än vad det faktiskt är. Nathalia Edenmont gestaltar denna förvandling när hon avbildar växter vars blad inte längre ingår i fotosyntesens livgivande process, utan är delar från djurriket. Att liv och död här inte går att skilja åt bidrar till bildernas på samma gång vackra och makabra karaktär. I andra verk i samma serie har reptiler försetts med fjärilsvingar; deras förändrade utseende placerar ödlorna och ormarna i den kategori av varelser som utgörs av mytologins bevingade monster.

Inom den zoologiska taxonomin fångas fjärilar som därefter spetsas på nålar och ordnas efter arter och familjer. Man kan fortfarande – på naturhistoriska museer som ännu inte hunnit möblera om efter andra ideal än den positivistiska vetenskapssyn som i grunden styrt många institutioners samlingar – studera rader av montrar fyllda med exemplar från världens alla hörn. Denna presentationsform har dock blivit alltmer sällsynt; och när man möter den framstår den mer som en bild av ett historiskt fenomen än ett uppvisande av insekter. Systematisering är ett framträdande drag också i Nathalia Edenmonts fjärilsbilder även om ordningen är av ett helt annat slag. Den har mer att göra med den tidigare nämnda mönster- och signaleffekt som de tropiska fjärilarna ofta har. Genom att lägga vinge till vinge i olika konstellationer skapar hon med hjälp av deras teckning nya och komplexa mönster. De kan vara emblematiska, rent av heraldiska, i sin grafiska pregnans och praktfullhet, men också småmönstrade och eleganta på ett sätt som för tankarna till kravatter burna av dandys i förra sekelskiftets metropoler. Med dessa utpräglade esteter delar hon ett spänningsfyllt förhållande till det naturliga (eller snarare det som tillskrivs denna egenskap). Naturen är här inte en självskriven norm, utan man strävar efter att förädla den för att – i en ökande grad av förfining – närma sig det artificiellas höjder. Från den estetiska rörelsen strålar en kylig sensualitet. I Nathalia Edenmonts fall blir denna sofistikerade hållning tydlig om man ställer hennes nya fotografier mot en av de starkaste symboliska betydelserna hos fjärilen. Den är med sina vingars fladdrande rörelser sinnebilden för frihet och flykt, men i dessa bilder har vingarna skrivits in i en ordning från vilka de aldrig befrias. Det är inte särskilt tilltalande, men både förföriskt och djupt fascinerande.Omslutna av ozonlagrets skyddande skikt lever på jorden växter och varelser i ett intrikat system av ömsesidigt beroende. Naturen – som allt detta brukar kallas – uppvisar en slösande mångfald och variationerna ger intryck av att vara oändliga. En av alla de märkliga arter som evolutionen frambringat är fjärilen. I konstens och litteraturens värld har den länge utgjort ett motiv som tjänat både symboliska och dekorativa syften. Ofta har vingarna fångat människors intresse, vilket inte förvånar om man betänker deras som regel iögonenfallande skönhet.
Fjärilsvingar utgör på ett högst konkret sätt materialet i Nathalia Edenmonts senaste serie och därigenom lägger hon ytterligare en dimension till sitt arbete i vilket naturen spelar en framträdande roll.
Av vingar från exotiska fjärilssorter har hon skapat juvelliknande objekt, vilka fotograferats med storformatskamera, för att sedan framställas i bilder av monumentala mått i jämförelse med objektens verkliga storlek. Denna skalförskjutning är viktig för bildernas uttryck. Det som annars är svårt för ögat att uppfatta synliggörs här med en närmast overklig detaljrikedom och skärpa: tydligt framträder till exempel vingarnas tunnhet och det fina färgstoff som de är belagda med, vilket skänker motivet en taktil kvalitet av ett speciellt slag. Minnet av fjärilsvingars känslighet för beröring – hur fingertopparna färgas när man tar i dem – blandas med upplevelsen av den hårda och närmast emaljartade lyster som kommer av fotografiernas blanka yta. Dessa två motsägelsefulla intryck gör betraktandet av verken till en mångbottnad erfarenhet. Fjärilarnas mönster och färger tjänar bland annat syftet att dölja.

Sittandes på en stam eller i ett buskage kan de helt smälta in i lövverkets eller barkens utseende och därigenom bli ett med omgivningen. Men de starka pigmenten kan också ha en avskräckande verkan på fåglar och andra insektsätande djur, eftersom färgernas och mönstrens signaleffekter väcker oro. I det första fallet finns en intressant rörelse mellan fauna och flora – ett djur som i så hög grad liknar växter att det tycks bli något annat än vad det faktiskt är. Nathalia Edenmont gestaltar denna förvandling när hon avbildar växter vars blad inte längre ingår i fotosyntesens livgivande process, utan är delar från djurriket. Att liv och död här inte går att skilja åt bidrar till bildernas på samma gång vackra och makabra karaktär. I andra verk i samma serie har reptiler försetts med fjärilsvingar; deras förändrade utseende placerar ödlorna och ormarna i den kategori av varelser som utgörs av mytologins bevingade monster.

Inom den zoologiska taxonomin fångas fjärilar som därefter spetsas på nålar och ordnas efter arter och familjer. Man kan fortfarande – på naturhistoriska museer som ännu inte hunnit möblera om efter andra ideal än den positivistiska vetenskapssyn som i grunden styrt många institutioners samlingar – studera rader av montrar fyllda med exemplar från världens alla hörn. Denna presentationsform har dock blivit alltmer sällsynt; och när man möter den framstår den mer som en bild av ett historiskt fenomen än ett uppvisande av insekter. Systematisering är ett framträdande drag också i Nathalia Edenmonts fjärilsbilder även om ordningen är av ett helt annat slag. Den har mer att göra med den tidigare nämnda mönster- och signaleffekt som de tropiska fjärilarna ofta har. Genom att lägga vinge till vinge i olika konstellationer skapar hon med hjälp av deras teckning nya och komplexa mönster. De kan vara emblematiska, rent av heraldiska, i sin grafiska pregnans och praktfullhet, men också småmönstrade och eleganta på ett sätt som för tankarna till kravatter burna av dandys i förra sekelskiftets metropoler. Med dessa utpräglade esteter delar hon ett spänningsfyllt förhållande till det naturliga (eller snarare det som tillskrivs denna egenskap). Naturen är här inte en självskriven norm, utan man strävar efter att förädla den för att – i en ökande grad av förfining – närma sig det artificiellas höjder. Från den estetiska rörelsen strålar en kylig sensualitet. I Nathalia Edenmonts fall blir denna sofistikerade hållning tydlig om man ställer hennes nya fotografier mot en av de starkaste symboliska betydelserna hos fjärilen. Den är med sina vingars fladdrande rörelser sinnebilden för frihet och flykt, men i dessa bilder har vingarna skrivits in i en ordning från vilka de aldrig befrias. Det är inte särskilt tilltalande, men både förföriskt och djupt fascinerande.